Allt känns tomt nu, fick reda på det igår att du hade gått bort på lördagen men ingen ville säga nåt pga av att jag skulle på det jävla julbordet. Det jobbiga är att jag inte kan acceptera det eller det går inte in att du inte finns kvar längre så för mig har det inte hänt, du är kvar eller hur!  I torsdags hade du ju till och med kunnat resa dig ur sängen och gå iväg mot köket kl 6 på morgonen, mamma var så chockad när hon vakna upp och såg dig där, och du skrattade till för du viste själv hur envis du var och klarade av det fast du var så svag.  Du fick i alla fall dö hemma som du ville, ni som satt och kollade på handboll då du tog dina sista andetag.  Och jag hatar att alla säger att det ska ordna sig sen är ni borta straxt efter det, kommer aldrig tro på någon som säger så, aldrig för det ordnar sig inte! På ett sätt är det ändå en lättnad nu för jag vet att du slipper lida, men det gör ont att cancer skulle drabba både dig och mormor, dom två mest underbara människorna jag har träffat och så tacksam för ni har funnits i mitt liv! Det är sjukt att det går så snabbt. Kan inte få in i mitt huvud att jag aldrig kommer få träffa dig igen, det är bara.. fel, du ska ju alltid vara kvar!  Jag älskar dig morfar, kommer aldrig glömma dig!

Vila i frid Morfar 5/12-09

Jag älskar dig / Emma